All you need is loveAll you need is love

Might translate this to english later. But it’s kind of complex and pretty specific for swedish domestic politics. A lot of the references are also in swedish, and crucial for understanding the post.Ibland kommer många insikter samtidigt. Hamnade häromdagen i en diskussion (på nätet) som av någon anledningen mynnade ut i vad SD egentligen står för. Diskussionen handlade egentligen om övervakning och avlyssning, men det blir sådär ibland.

Som inlägg i debatten om hur vettiga SD är postade jag den numera klassiska TV-intervjuen med en SD-kille från Filipstad, Levi Klausen (som för övrigt slutat som kommunledamot). Passade på att titta på klippet igen, och fann det som vanligt ganska roande, en perfekt bild över hur en typisk SD-anhängare är. Fast samtidigt kändes det inte riktigt sjysst på något sätt. Samtidigt som Levi säger en hel del i mina öron konstiga/roliga/ovettiga saker, så verkar han ju samtidigt väldigt uppriktig och genuint övertygad i det han säger.

Och när jag googlade klippet så dök det ju upp en del andra länkar. En av de första satte verkligen ord på hur jag insåg att jag kände när jag tittade.  Läs och begrunda.

Men egentligen är det ganska självklart, man bör såklart alltid ta andra människors rädsla och oro på allvar, hur svårt man än har att sympatisera med den (just Levi lär t ex via Facebook uppmanat folk att spika upp grishuvuden på sina dörrar för att hålla muslimerna borta). Har faktiskt tänkt flera gånger att det vore intressant om någon ville skriva en alternativ version av Harry Potter, där man t ex utgår från Draco Malfoys perspektiv. Han ser sig ju förmodligen inte själv som ond, utan agerar utifrån vad som känns rätt och riktigt för honom.

Faktiskt så finns det ju en mycket känd bok som har lite av det perspektivet (fast inte just om Harry Potter då :)), Mario Puzo’s “Gudfadern”. Den boken hade ju så att säga lika gärna kunnat skrivits ur ett perspektiv där man ser maffia-familjen Corleone som den brutala och kallsinniga organisation det egentligen är. Istället beskrivs den inifrån, och utifrån de olika familjemedlemmarnas synvinkel, vilket får en (i a f mig) att omedvetet hela tiden sitta och hoppas att dom ska lyckas med vad dom företar sig.

Ungefär samtidigt som alla dess tankar for runt i huvudet hittade jag även denna utmärkta krönika i SVD, “Elaka troll bör dränkas i kärlek”. Nu handlade den visserligen om hur man bemöter den ganska råa ton som lätt uppstår vid diskussioner på internet, men jag tycker att den har mycket gemensamt med detta.

Förmodligen är det oändligt mycket bättre att försöka bemöta människor som Levi med en lite mer förstående attityd än den föraktfulla man lätt annars antar när man träffar någon som man tycker har avskyvärda åsikter.

Kan tänka mig att mångas rasism i grunden är lite samma sak som dr Levander beskriver flygrädsla i “Sällskapsresan” (citerar fritt ur minnet):

“Flygrädsla är bara ett sätt för psyket att skapa fattbar rädsla, medans själva rädslan egentligen beror på någonting helt annat, kanske en dominerande mamma”.

Fast här handlar det förmodligen lite allvarligare saker än just en dominerande mamma. Arbetslöshet, otrygghet o s v. Det ligger väl i människans natur, vi vill alltid hitta orsaker. Känner vi inte till de verkliga orsakerna hittar vi på. Mart Hällgren sammanfattade det väldigt väl en låt som heter “Troll och häxor”:

“För i tiden trodde man på troll, påhittade fiender kommer nu från annat håll”.

Känner på mig att det är dags att knyta ihop det här inlägget, även om det säkert kommer en fortsättning. Men sammanfattningsvis så tror jag alltså att vi skulle vinna väldigt mycket på att bemöta SD med en lite mjukare attityd, hellre än utfrysning och förakt. Just eftersom väldigt många av deras sympatisörer redan känner sig utfrysta och föraktade på det eller andra sättet.