Fake it until you make it!Mörka tills man lyckas!

That’s a litte about how I feel right now. Have spent a considerable amount of hours this weekend to my guitar solos on the upcoming release from The Rockford Heroes. Played until the skin on my finger tips almost where completely torned off, but now I know what to play. Only thing which remain is to make some good takes…

In the swedish translation, I kind of repined about the problem about what to call a couple of released songs nowadays. But as I translate it to english, it comes to my mind that “release” is a very good term. We called our first release an “EP”, but felt more and more uncomfortable with that expression. It might depend on that you admit to yourself that you’re kind of not able to make an “album”. I think it’s still very deep implanted in our minds that this is the ultimate thing to do as a band.

But the question is, with the human mind, the genetic factors and similar things as a starting point, is an album the ultimate way for release recordings on and/or listenting to music from? Probably not. This way have only been used during a very limited time of the human history. And without any proof, I’m still very convinced that the album format have been shaped from economical, technical and physical limits and properties.

Of course it is fantastic to enjoy an album from the beginning to the end, in those cases where the artist really put some effort in making it to an entirety where the total impression is much better than the individual songs. The Who – “Quadrophenia”, Savatage – “The wake of Magellan” or the soundtrack from “Jesus Christ Superstar”. Or an album where that artist actually made 10 very good songs, like “Hysteria” with Heaven’s Gate.

But honestly, how open does such albums appear? And if I study my friends, a vast majority of them tend to prefer to make their own playlists in, for example, Spotify.

So, we made our choice to record fewer songs, but release releases more often, instead of releasing the songs as an album once a year.

But I think this decision mostly came from a very human quality. Laziness. It takes much less to rehearse on a few songs, maybe 2-5 of them, and then record. The total amount of time spent on recording might be more than if we only recorded songs once every year. But the boring parts, like recording thight rythm guitars, doesn’t feel at all as time consuming when it’s just about a couple of songs.Ok, den svenska översättningen kanske inte blev klockren. Men det är väl lite så jag känner just nu. Har ägnat ett icke oansenligt antal av helgens timmar åt att jobba med mina gitarrsolon för den kommande utgivningen från The Rockford Heroes. Det gick nästan hål på fingertopparna, men nu vet jag i alla fall vad jag ska spela. Nu ska jag bara sätta det också…

Utgivning förresten, vad ska man egentligen kalla det nuförtiden? Vi har ju skrivit “EP” innan, men det börjar kännas som ett mer och mer obekvämt uttryck. Kanske delvis för att man på något sätt erkänner för sig själv att det inte är en “skiva” man släpper. Det är ju ändå såpass hårt inpräglad i ens sinne att det är det ultimata. Att man som band strävar efter att släppa en “skiva”.

Men frågan är, utifrån det mänskliga psyket, genetiska arvet och allt annat, är verkligen skivformatet det ultimata? Ett snitt på tio låtar som spelar in på mellan 30-50 minuter? Förmodligen inte. Det är ju ändå bara under en ytterst begränsad tid av människans historia man har konsumerat musik på det viset. Och utan att ha några bevis för det, så skulle jag nog ändå våga påstå att skivformatet formats utifrån ekonomiska, tekniska och fysiska begränsningar och praktikaliteter.

Visst finns det en klar tjusning med att lyssna igenom en skiva från början till slut, där artisten verkligen ansträngt sig för att skapa en helhet där summan är större än de enskilda delarna. The Who – “Qudrophenia”, Savatage – “The wake of Magellan” eller soundtracket till “Jesus Christ Superstar”. Eller lika gärna en skiva där artisten helt enkelt fått ihop en bra samling låtar, som Heaven’s Gate’s “Hysteria”.

Men ärligt talat, dyker det upp sådana skivor? Och om jag helt ovetenskapligt studerar min bekantskapskrets, så verkar de flesta föredra att sätta ihop egna spel-listor på t ex Spotify.

Så vi har gjort vårt val att spela in lite färre låtar, men att göra utgivningar lite oftare, istället för att samla ihop material till en hel skiva.

Fast egentligen kanske det grundar sig mest på en mycket mänsklig egenskap. Lathet. Det är helt enkelt mycket lättare på alla sätt att repa in några låtar, 2-5 stycken kanske, och sen spela in dem. Sett i total tid är det säkert ingen större skillnad, förmodligen tar detta något längre tid. Men det jobbiga bitarna, t ex att nöta in tajta kompgitarrer, känns ändå inte alls lika tjatigt när det inte är under en lång sammanhållen tid.