My life is close to perfect nowNu känns livet nästan helt perfekt

Anyone who remember Jocke? He have been popping up a little bit here and there (and everywhere). But so far I don’t think how important he have been to keep one of my favorite hobbies alive. To move. One could probably say that I’ve became something like a virtuoso on this subject, as good as you can get as an amateur.

But I like my own apartment very much and don’t want to move anywhere else. So I am glad that I have friends like Jocke.

During the past 12 months he have been moving around his stuff three times between five different addresses. Jocke doesn’t seem to know how much I enjoy this, so he always announce a new move with things like, “Jonas, you are the most powerful person I know. And I would need your help with something…”. But of course I would have done this without sweet talking, only with pure joy!

However, no matter how enjoyable those reloactions use to be, there is one moment which really kills my spirits. It’s a box containing a bunch of old books which he reuse to re-stow. It might now sound that bad, but this little clunky box weights 60+ kg and is impossible to carry on your own. We always wait as long as possible until we finally grab this one.

Every time we have been carrying this, I’ve suggested that he should spread those books into several boxes, and mix with stuff which aren’t as heavy. But no, it should be like that.

But finally, the reason for the header of this post… On the 4:th of september, a thuesday, 07:53 pm, I received a text message saying:

“Now I’ve thrown the books away. Never more”.

Euphoria! Now I can’t wait until it’s time for him to move again!!

…Even though I have to. I really hope (based on other reasons) that this address will be stable for long time. Någon som kommer ihåg Jocke? Han har ju dykt upp lite här och där. Men jag har nog inte berättat hur viktig han varit för att hålla en av mina största hobbies vid liv, att flytta. Man kan nog säga att jag på sätt och vis nästan börjar bli en virtuos där, om än på amatör-basis.

Dock trivs jag alldeles förträffligt i min lägenhet och har inga planer på att flytta härifrån. Då är det tur att man har kompisar som Jocke.

Det senaste året har han flyttat tre gånger med fem adresser inblandade. Jocke vet inte hur mycket jag gillar att flytta, så därför brukar han skriva saker som, “Jonas, du är den starkaste person jag känner. Jag skulle behöva hjälp med en sak…”. Men nog hade jag hjälpt till av hjärtans lust även utan smicker!

Hur trivsamma de där flyttarna än brukar vara, så finns det dock ett moment som sänker stämningen lite. Det är en låda med några gamla böcker som han vägrar packa om. Kanske inte låter så farligt, men den lilla otympliga kartongen väger lätt över 60 kg och är helt omöjligt att bära själv. Vi brukar alltid spara den till sist.

Varje gång har jag föreslagit att han tills nästa gång ska packa om den där lådan och fördela böckerna över fler lådor och blanda upp med något lättare. Men icke, den ska vara sådär tung och otymplig.

Men så, anledningen till rubriken… Tisdagen den 4:e september klockan 19:53 fick jag ett sms med texten:

“Nu har jag varit och slängt böckerna! Aldrig mer.”

Ren och skär eufori. Nu kan jag knappt bärga mig tills det är dags att flytta igen!

…Även om jag nog faktiskt får lägga band på mig. Den senaste adressen blir förhoppningsvis (på helt andra grunder) permanent ett tag nu.