“Searching for Sugar Man” – Ett nytt hopp har tänts“Searching for Sugar Man” – A new hope for me

Idag var jag och gjorde något för tillfället otroligt o-originellt, såg “Searching for Sugar Man” på bio. Och det är lika bra jag säger det nu.

Spoiler-varning på sista stycket!

Visserligen är filmen klart sevärd ändå. Men bara så ni vet…

Och den tände, precis som rubriken säger, ett nytt hopp hos mig. Jag har visserligen väldigt länge sett mig som ganska lyckligt lottad då jag valde musiken istället för till exempel någon idrott. Främst av följande orsaker:

Det finns ingen självklar ålder då det är försent att byta inriktning

Visst, skulle jag nu få för mig att en roll som konsert-pianist vore ett bättre sätt att utnyttja mitt musicerande på, så skulle jag ha minst 10 hårda år med otroligt mycket övning framför mig innan jag vet om det är något som funkar. Men jämför det med om jag satsat på höjdhopp i 20 år (ungefär lika länge som jag spelat gitarr) och nu kommer på att det där med hockey egentligen är min grej…

Det finns inget självklart sätt att bedöma vem som är bra på något

Springer man 100 meter så är det den som kommer först som är bäst. Utstrålning, känsla, underhållningsvärde och annat är helt oviktigt. Men som jag brukar säga, vem är den bäste sångaren av Joey Ramone och Pavarotti? Det finns självklart människor som hävdar att Pavarotti har bättre teknik eller något sånt.

Men det är ju en högst subjektiv bedömning. För att göra det Joey Ramone gör så är Pavarottis teknik både dålig och ofördelaktig. Och vad tror ni Per Gessle fått för omdöme om han dykt upp hos en Idol-jury vid 16 års ålder?

Det finns ingen självklar ålder för ett genombrott

Det är väl framför allt det jag klamrar mig fast vid numera… 🙂 Att slå igenom som musiker när man är 35 är ju inte någon osannolik tanke. Att göra det i t ex utförsåkning är inte lika sannolikt.

Slutligen…

Och i och med “Searching for Sugar Man” har jag nu ytterligare en punkt att lägga till listan. Jag kanske redan är superstjärna någonstans utan att veta om det.Today I did something not very original, watched “Searching for Sugar Man” on the cinema. And I should say right now:

Spoiler alert for the last part of this post!!

I guess the movie still would be worth watching, but just so you know…

And it showed a new hope for me. I have already thought that choosing music have been a much better choice than putting to much energy in becoming some kind of athlete. For several reasons:

– There are now obvious age where you can’t change focus. Of course, some choices could be harder than others. But not impossible as in most sports.

– There are no obvious way of judging who’s the best in something. If you run 100 meters, the who reach the finishing line first is the best. But who’s the best singer of Joey Ramone and Pavarotti? Some people would probably state that Pavarotti have much better technique. But I tell you, his technique is completely worthless when it comes to singing are song with The Ramones.

– There are no obvious age when you break through. That’s probably what I like more and more about music… 🙂

And now that I’ve seen “Searching for Sugar Man” I know one more thing. I can already be a superstar somwhere without knowing it.