Echos from the pastEkon från förr

A few days ago, I got a mail from Fernando at Thesentinel.se. Unfortunately it wasn’t about The Rockford Heroes, but about VII Gates. Fernando was evidently the one who reviewed “Fire, walk with me” back then. It’s almost 10 years ago, but he said he had listened to the album recently, thought it was good, found out that we did another album, and was now wondering where he could buy it. I answered as good as I could, I don’t much about it, but gathered the info I have here.

But what really got me was the links he attached in the email. Except the review, they also did an interview with me. It would be a lie to tell that I remembered any of this. But that might also have been the reason to why I found it kind of touching to read the interview (scroll down to read the english translation), it was like having a chat with with an almost 10 year younger version of myself.

So many similiarities (maybe not that strange :)) but also some distinctive differencies. The most obvious is probably that I seemed to think that a lot of things where much easier to achive back then. Even though I always tell myself that I think life becomes easier for each year, I kind of miss that almost naive approach to the world.

It made me think of this beautiful song, “You childhood will never disapear” by Anders F Rönnblom:

Häromdagen fick jag ett mail från Fernando på Thesentinel.se. Dock handlade det inte alls om The Rockford Heroes, utan om VII Gates. Fernando var tydligen den som recenserade “Fire, walk with me” när den släpptes. Det är ju nu närmare 10 år sen, men han hade tydligen lyssnat på skivan nyligen, tyckt att det var bra, tagit reda på att vi gjorde en skiva till, och undrade nu var man kunde köpa den. Svarade precis som det var, jag har inte så stor koll, men samlat lite info här.

Men det som verkligen satte sig i mitt sinne var länkarna han skickade med. Förutom att recensera skivan så hade dom även gjort en intervju med mig. Skulle ljuga om jag påstod att jag kom ihåg just denna. Men kanske just därför var nästan lite rörande att läsa intervjuen (scrolla ner för att komma till den engelska översättningen), nästan som att tala med en snart 10 år yngre version av mig själv.

Vi har många likheter (konstigt vore väl annars :)), men också en del klara skillnader. Den mest uppenbara är nog att jag förmodligen tänkte att väldigt mycket skulle vara mycket lättare att uppnå då. Samtidigt som jag egentligen tycker att livet blir lättare att leva för varje år som går, så känns det ändå lite vemodigt att man inte längre har den där lite mer naiva inställningen till världen.

Det fick mig att tänka lite på denna vackra visa, “Din barndom skall aldrig dö”, med Anders F Rönnblom: