Credulous and do-goodGodtrogen och blåögd

Yepp, that’s probably how you sometimes can describe me. But it’s maybe not always that bad?

It was Pekka’s birthday a few days ago. So, the previous Saturday we celebrated him. It was a very fun night, and I am pretty sure it might have been the first and last time you could see all the members in The Rockford Heroes dance to Lady Gaga’s “Poker face” (well, some of her songs at least, can’t really remember which one). It’s not as bad as it sounds, we were taken by suprise and just kept on dancing. This where at Rocks (rock bar in Stockholm) and headed for the so called “metal bar”. How they decided to have that name nobody knows, but they played some really good music. Journey, Def Leppard, Damn Yankess, Mötley Crüe etc. And then suddenly a Lady Gaga song.

Whatever, when we went home, two somewhat drunk gentlemen stopped Marcus and wanted to talk about something. I know that Marcus is a very honest person who doesn’t try to hide what he think about people. Now his whole body where telling “I can’t stand idiots right now”.

Thought “this shouldn’t ruin this great night out”, so I decided I could compensate this by being as nice as possible, to avoid trouble. So, when they asked “do you know where we can buy something to smoke?” I answered with my most gentle and nice voice “On Seven Eleven at Götgatan”, pointing out the direction.

They guys just scoffed and went away, murmured something like “no idea”…
Ja, så kan man nog beskriva mig ibland. Men men ibland kanske det är bra?

Pekka fyllde ju år häromdagen. I lördags passade vi på att fira honom. Blev en klart lyckad kväll, det är förmodligen inte ofta man ser hela The Rockford Heros dansa till Lady Gaga’s “Poker face” (eller vilket låt det nu var). Det är inte så illa som det låter, vi blev helt enkelt överraskade och fortsatte bara dansa av ren förvåning. Eller något sånt. Det var på Rocks vid Mariatorget och vi hade placerat oss i den så kallade metal-baren. Hur dom kommit fram till det namnet vet jag inte riktigt. Men bra musik var där, Journey, Def Leppard, Damn Yankess, Mötley Crüe o s v. Och så slank det in en Lady Gaga-låt mitt i allt.

Hursomhelst, när vi var på väg till tunnelbanan kom två överförfriskade herrar fram till Marcus och ville hälsa. Jag vet att Marcus är en mycket ärlig person som inte försöker dölja vad han tycker. Här kunde man se på hela hans kroppspråk att han ansåg de andra vara idioter.

“Synd att förstöra en sådan här bra kväll”, tänkte jag, och försökte därför plocka fram min allra trevligaste sida. Så på frågan “Vet du var man kan köpa någon röka här?” svarade jag glatt “det ligger en Seven Eleven uppe på Götgatan”, samtidigt som jag pekade ut riktning.

Killarna hånskrattade och gick därifrån, muttrandes någonting om “ingen idé”.