“The andalucian friend” by Alexander Söderberg“Den andalusiske vännen” av Alexander Söderberg

I started to read books pretty early in life. And before I could read good enough on my own, my mother used to read me a lot of books. Books is a great way to make your life much more pleasant.

At the same time, I have a some kind of weakness when it comes to choose which books I should read. Very small details about the book, the author or something similar can make me to be really negative about the book before I read it. Most of the times I can’t even tell why. I just feel that I don’t.want.to.read.that.book.One might think that those years of reading have made me to realize that book buisness seems to have much tougher demands on the artistic values than music buisness, about what’t worth to publish.

I have no idea about how many books I read during the years, probably several hundred of them, but I can still the fingers on one of my hands to count books which wasn’t worth to finish. “The old man and the sea” by Ernst Hemmingway is on of those books by the way. Of course, I was forced to read it during high school which probably didn’t help, but I found it really awful. There are a few more, but apart from that, all books I’ve read have ranged from ok to absolutely fantastic.

Thus, I should think that most of the books which are published today should be worth reading. I don’t know how many times I’ve looked at the cover of The andalucian friend by Alexander Söderberg. A nurse who get some kind of relationship with one of her patients, but with some complikations. Doesn’t sound that exciting, right?

But when I finally, still don’t really know why, decided to read this book, it turned out to be one of the best books I’ve read for a very long time. The language have a great flow with a slight shimmer of funnieness, almost like a comic. But at the same time it’s a very serious story about the battle between two crime syndicates, and people gets into some real trouble. At the beginning, there are lot of different threads to keep track of, but everything comes together very smoothly, the longer you read.

It’s a slighty different story (compared to what you are used to), because there are no obvious central character, and none of the characters (which are quite a lot) are definitly “good” or “evil”. The characters are rather pretty complex with their own values and moral, and you become most of the times aware of how they justify their sometimes very doubtful actions.

And there are a lot of them. The story is hard to predict, and when you’ve turned the last page, you just want to read more. Luckily this is the first book of at least three.

To sum up. An incredible well written book in the same league as Stieg Larsson and Lars Kepler. At least five rockfords of five possible. READ!!!

#Adlibris1, #Adlibris2, #Adlibris3, #Adlibris4, #Adlibris5, #Bokus, #Bokia, #Amazon

 Började läsa böcker ganska tidigt i livet. Och innan jag själv kunde läsa tillräckligt bra har mamma alltid läst en massa böcker för mig. Böcker är ett bra sätt att berika livet på.

Samtidigt har jag en stor svaghet när det gäller att välja böcker. Små detaljer om en bok, författaren eller något annat kan få mig att bli mycket skeptisk mot boken utan att man gett den en chans. Ofta kan jag inte ens sätta fingret på varför. Men jag känner rent instinktivt att jag inte.vill.läsa.den.boken. Man kan ju tycka att åratal av läsande har gett mig att bokbranschen verkar ha helt andra krav på vad som får och inte får givas ut än skivbranschen.

Har ingen aning hur många hundra böcker jag läst genom åren, men jag tror fortfarande att jag kan räkna på min ena hands fingrar de böcker som jag tyckt varit så dåliga att jag inte velat läsa klart dom. Ernst Hemmingways “Den gamle och havet” är en sådan bok. Nu var jag visserligen 16 eller 17 när jag blev tvingad att läsa den i skolan, men den var rent bedrövlig. Det finns några till, men i övrigt har de allra flesta böcker varit allt från ok till fantastiska.

Alltså borde jag tänka att böcker som faktiskt publiceras i princip alltid är värda att läsa. Men icke. Vet inte hur många gånger jag bläddrat förbi Den andalusiske vännen av Alexander Söderberg. En sjuksköterska som får en relation med en av sina patienter, vilket trasslar till hennes liv. Hur spännande låter det?

När jag till slut, kommer inte ens ihåg varför, bestämde mig för att läsa igenom boken visade det sig vara en av de absolut bästa böcker jag läst på mycket länge. Otroligt lätt och ledigt språk som har något slags skimmer av dråplighet över sig, får lite känslan av ett serie-album. Men samtidigt är det en mycket allvarlig historia som i grunden handlar om kampen mellan två brottssyndikat, många råkar ganska illa ut. Till att börja med är det väldigt många trådar att hålla reda på, men det vävs ihop på ett mycket snyggt sätt allt eftersom berättelsen går framåt.

Det är en lite annorlunda historia (jämfört med vad man är van vid) på det viset att det inte finns någon självklar huvudperson, och ingen av alla de karaktärer (det är ganska många) som presenteras i boken är sådär avgjort “god” eller “ond”. Istället har alla sina olika sidor, och man förstår oftast hur dom för sig själva rättfärdigar både den ena och den andra tveksamma handlingen.

Och sådana finns det gott om. Man bjuds ständigt på nya överraskningar, och när boken är slut vill man bara fortsätta läsa. Lyckligtvis ska detta vara den första boken av minst tre.

Så, sammanfattningsvis. En otroligt bra bok som spelar i samma liga som Stieg Larsson och Lars Kepler. Minst fem rockfordar av fem möjliga. LÄS!!!

#Adlibris1, #Adlibris2, #Adlibris3, #Adlibris4, #Adlibris5, #Bokus, #Bokia